pungsparka gud

Självklart var även jag som barn fullkomligt lyrisk när det närmade sig jul. Att öppna första luckan på julkalendern efter ett uruselt 15 minuter långt avsnitt om spöken i ett slott eller liknande förde mig en dag närmare julklapparna. Det var, och är, precis vad julen handlar om. Det man fann positivt som barn var att man endast tog emot. Möjligtvis bjöd man farmor på en ful teckning. Gult kladd, grönt kladd och blått kladd men skulle se ut som en sol, ett träd och blå himmel. Abstrakt med andra ord, minst sagt abstrakt. Det kostade ingenting och trots att farmor eller någon annan lycklig mottagare tyckte att den såg förfärlig ut åkte den raskt upp på väggen där alla kunde se konstverket.

Att vi tvingar oss själva att sitta med släkten en gång om året med syntetglädje och påklistrade leenden trots det värdelösa vädret, den groteska stressen och klumpen i magen för att presenten man får är dyrare än den man ger bort är ta mig fan efterblivet.

Jag kan börja med vädret. Klockan är 10. Det är +1, snön som föll igår och spred hopp om en vit jul är påväg bort. Det är grått och folk stressar aggressivt i trafik och på trottoarer. Snöslasket tränger in i finskor på vuxna, gympaskor på barn och inte alls i scouters gore-tex kängor. Vädret fortsätter i samma stil fram till dess att det nalkas hemgång. På kvällen har det självklart frusit på och mormor halkar omkring som bambi på is för att avsluta med en misslyckad piruett, landa fel och bryta lårbenshalsen.

Stressen innan jul, stressen till destination-julfirande, stressen vid julklappsutdelningen.

För att ta det i någorlunda sund ordning börjar jag med det jag skrev först. Julklappsförsäljningen är i full gång. Stan vimlar av beska människor som kommer göra allt i deras makt för att få tag på det de letar efter. Människor är så overkliga kring jul att jag kan fråga mig själv ”Är det ett jävligt dåligt skämt? Är alla dessa dårar bara statister som väntar på rätt läge att börja asgarva åt mig?”. Svaret besvarar jag själv med hjälp av egna erfarenheter, NEJ! Människor är, om möjligt, mer blinda kring jul än vanligt.

Klockan är för tidigt och familjen packar de mängder julklappar som man med hjälp av pengar och våld skrapat ihop. Med bilen packad till bristningsgränsen med saker och människor rivstartar man och nu är vi påväg! Påväg till släkten som man nästan aldrig träffar annars, men som man av någon anledning bestämt ska fira jul med. Säg att det är runt en timmes bilfärd till släkten, självklart mer för vissa och mindre för andra, men som exempel. Efter 30-45 minuters bilfärd i tung trafik med sönderstressade idioter kommer mamma på att hon glömde det där otroligt viktiga som vi var tvugna att ta med. Det är bara att vända om och resan tillbaka är, tro det eller ej, mer stressig än tidigare. Efter många om och men kommer man fram och kopplar på autopiloten, det vill säga: Le, se glad ut, låtsas vara intresserad, se glad ut, prata högt så gamlingarna hör, le.

Julklappsutdelningen, klassikern. Vad mycket skit man har fått stå ut med att låtsas uppskatta genom åren. Det är ta mig fan inpräntat i DNA-stegen att man ska uppskatta allt man får, trots att det är skit. Notera att jag de senaste två åren uppmanat släkten till att inte ge mig någonting. Det har inte lyckats, motivering lyder att det är tråkigt att inte ge mig julklappar. När man väl sitter där och ser någon öppna ett paket innehållande någonting jag införskaffat i all stress blandas känslorna. Jag kallsvettas och vill kräkas, jag hatar det. Ska jag visa min kärlek till familj materiellt? Räcker det inte att jag är där? De få gångerna jag faktiskt träffar släkt, när det inte är jul, uppskattar jag det verkligen. Julen för dock med sig någon sorts tryckt stämning och det är en pina, från start till mål.

God jul, verkligen